second place is the first loser

har suttit och kollat igenom massa bilder som sparats genom åren, fan alltså jag blir så nostalgisk.
alla kvällar på klaras, studenten, balen, lumpen, linköping, resor osv.

jag är glad att jag har tagit så pass mycket kort ändå, de är kul att titta tillbaka på. men fan de är lite jobbigt också, man ska ju inte kolla tillbaka har jag hört. jag blir glad men samtidigt typ ledsen, att de var då och aldrig kommer igen. nej fy, jag känner mig gammal. seriöst, jag tror fan jag utvecklat dödsångest på senare tid.
hur botar man det? att jag är en velig människa gör det inte bättre.
har börjat tänka på saker som jag inte borde, men kan inte sluta. jag måste sluta med det, för jag blir tokig på mig själv. alltid dessa tankar om, tänk om? egentligen kanske jag borde åka iväg igen, och se.
fan, fan fan. jag vill verkligen inte ha dessa tankar men dem finns där likförbannat ändå. fast å andra sidan så vet jag i hemlighet vad jag vill, eller jag tror det. eller jag vet inte, för de är ju dem där tankarna som gör det svårt.
jag känner mig som en tönt, inte som den grymma emma jag egentligen är. jag känner mig inte alls som mig själv, har inte gjort på ett tag, de är läskigt. har jag förändrats eller är det så att de bara är att jag inte mår som jag ska? i nuläget trivs jag inte med den jag är, har blivit, de är inte jag, emma är den som bryr sig mindre och lever mer. vad har hänt, jag bryr mig, om allt och inget. och bryr jag mig för mycket är det inte bra och gör jag fel är inte det bra. men vad är fel och rätt? vem bestämmer det? kanske inte finns det några fel eller rätt, utan bara olika sätt att vara. vad jag hört är alla olika, men är det så? kanske alla är lika bara ingen vågar erkänna det. vad vet du egentligen om mig? du kanske tror att du känner mig, men gör du det? vem känner mig egentligen? inte ens jag själv känner mig just nu, vad är det här egentligen. vad har jag hunnit med egenltigen, massor. men är det värt det? är det värt denna känsla att vara helt konstig och inte va som jag brukar? och vem ska man prata med, hur vet man egentligen vem som är riktig. jag har slutat litat på folk, jag har slutat lita på mig själv. jag rekomenderar inte ens någon att lita på mig, för jag är inte trovärdig. inte nu, inte imorgon och inte nästa vecka. för jag vet inte när jag kommer bli mig själv igen. eller är de såhär jag är? de kanske är så, att jag alltid varit såhär men insett det själv först nu. ja inte vet jag, och inte du heller. men jag vet en sak, att de här är massa ordbajsande och jag vet att en dag så kanske de blir bättre,, men inte när. jag vet även en sak till, att jag mår som bäst när jag är glad och de är jag inte nu.